Vierge Moderne (= ung. modern jungfru)
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, Jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... Jag är ett nät för alla glupska fiskar, Jag är en skål för alla kvinnors ära, Jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, Jag är ett språng i friheten och självet... Jag är blodets viskning i mannens öra, Jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, Jag är en ingångsskylt till nya paradis. Jag är en flamma, sökande och käck, Jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, Jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor... Edith Södergran Dagen svalnar… I Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. II Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... III Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. IV Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken. Edith Södergran Det är vackrast när det skymmer Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus. Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån. Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra - ensam, utan spår. Pär Lagerkvist Ångest, ångest är min arvedel Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand, nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himmelens valv. Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla! Jag famlar kring i detta dunkla rum, jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar, jag river mina uppåtsträckta händer till blods mot molnens frusna trasor. Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna, mina händer river jag såriga, ömma mot berg och mörknad skog, mot himlens svarta järn och mot den kalla jorden! Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Pär Lagerkvist Den stunden Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner; alla på dig de skåda, skåda för hennes skull. Lycklig är du och säll Himlen dig har i kväll. Carl Jonas Love Almquist I rörelse Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Karin Boye Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye Natthimmelen Ensam jag skrider fram på min bana, längre och längre sträcker sig vägen; ack, uti fjärran döljes mitt mål. Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden. Snart blott de eviga stjärnor jag ser. Men jag ej klagar flyende dagen, ej mig förfärar stundande natten; ty av den kärlek, som går genom världen, föll ock en strimma in i min själ. Erik Gustaf Geijer Du har ett liv Du har ett liv, ett fattigt eller rikt. Och det är inte någon annans likt. Och du kan handskas med det ganska fritt. Men ändå är det inte riktigt ditt. Du kan förråda det för mat och sold. Du kan förtrycka det med hot och våld. Du kan förneka vad det innerst vill. Men mycket ska det inte tjäna till. Du skall till sist med ödmjukhet förstå en sanning, som är prövande att nå, och som du kanske tvivlar på ännu: Ditt liv är mycket starkare än du. Anna Greta Wide Du har tappat ditt ord Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord - var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet. Nils Ferlin |
Infall
Man dansar däruppe - klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv. Nils Ferlin Strövtåg i hembygden Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad!—Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad. Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar. Och det är, som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi. Och det är, som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung. Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal. Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt, som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugu år, det är dött och begravet och glömt. Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal. Gustaf Fröding Arioso Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly Någonstans o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat: någonstans inom oss är vi alltid här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förblandning, är vi plötsligt undrans under och förvandling, brytande havsvåg, roseneld och snö. Någonstans inom oss där benen har vitnat efter forskares och tvivlares nedsegnade törst till förnekat glidande t i l l förseglat vikande O moln av tröst! någonstans inom oss där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning fäller drömmen alltid masken och blir du som i smärta glider från mig för att åter komma åter för att åter komma till mig mer och mer inom oss, mer och mera du. Erik Lindegren Daggmasken Vem vördar daggmasken, odlarn djupt under gräsen i jordens mull. Han håller jorden i förvandling. Han arbetar helt fylld av mull, stum av mull och blind. Han är den undre, den nedre bonden där åkrarna klädas till skörd. Vem vördar honom, den djupe, den lugne odlaren, den evige grå lille bonden i jordens mull. Harry Martinson Minnena ser mig En julimorgon då det är för tidigt att vakna men för sent att somna om. Jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen, och de följer mig med blicken. De syns inte, de smälter helt ihop med bakgrunden, perfekta kameleonter. De är så nära att jag hör dem andas fast fågelsången är bedövande. Tomas Tranströmer Nocturne Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka. Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu de ikläder sig livet. Människorna sover: en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag som om de låg i hård träning för evigheten. De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung. De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi. Utanför går vägen länge mellan skogens träd. Och träden träden tigande i endräkt med varann. De har en teatralisk färg som finns i eldsken. Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem. Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm försöker ett stort brev tränga sig in förgäves. Tomas Tranströmer Vän, i förödelsens... Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss, hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla, och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel, som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? - Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" - och i vars levande kraft världarne röras ännu. Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. Erik Johan Stagnelius Amanda I blomman, i solen Amanda jag ser. Kring jorden, kring polen hon Strålar, hon ler. i rosornas anda, i vårvindens pust, i druvornas must jag känner Amanda. När gullharpan klingar, när västan sig rör med susande vingar, Amanda jag hör. Allt, ängel, bestrålar din himlagestalt, lik skaparnas i allt din gudom sig målar. Se! Själarne ila vid dödsängelns bud, till gyllene vila i famnen av Gud. Se! Floderna hasta med skummande fart. I havet de snart sig danande kasta. Men aldrig min trånad till målet skall nå. Blek, suckande, hånad jag enslig skall gå, skall evigt gudinna, lik stjärnan dig se högt över mig le och aldrig dig hinna. Erik Johan Stagnelius |